Nu flyttar jag

http://blogg.aftonbladet.se/24343/perma/859975/

Två enkla anledningar till denna dramatik:
1. Jag lyckas inte med att förstå funktionerna här.
2. Jag har ett bekräftelsebehov utöver det vanliga och vill kunna se hur många som läser.

Visst är jag stor? Jag skyller inte ifrån mig. Jag tar på mig allt.

"Vinnaren har alltid en handlingsplan. Förloraren har alltid en ursäkt"

Att jag tar mig själv på lite för stort allvar? Nejdå.

Trätofflorna, Nettan!

Ni kunde ha fått höra något riktigt bra.

Men det får ni inte. För jag kan nämligen inte bifoga denna fantastiska låt. Synd.

Vem är korkad, jag eller blogger?

Kan man inte bifoga musikfiler? Nettan!? Det kan ju bara inte vara så.

Hm, inte helt nöjd med användarvänligheten här. Krångligt att navigera sig runt och det tar lång tid att ta sig till rätt sidor.
Kanske är det som att byta från Nokia till Ericsson. Stört omöjligt i början men när man väl vant sig vill man aldrig byta tillbaka. Jag tror dock att mitt tålamod snart är slut. Kanske blir det back to AB ändå.

Manipulerad, trodde han ja.

Ja, besöket igår på behandlingshemmet var.....speciellt. Inte obehagligt, inte upprivande, inte ens märkligt. Bara speciellt.

Brorsan var relativt pigg. Mina förväntningar var väl inte så höga för den delen. Jag hade föreställt mig ett vrak, en missbrukare som varit utan droger i 5 dagar och som skulle skaka av abstinens, vara hetsig och inte kunna hålla fast i en enda röd tråd.
Så var det inte. Han var dämpad, såg trött ut och väldigt smal men vi hade lugna samtal där han var oväntat fokuserad och höll ihop tankarna. Nästan lite för bra.

Han är blandmissbrukare. Så heter det när man missbrukar både alkohol, cannabis, tabletter och massa annan skit. Han är ingen pundare. Det är ingen som känner honom som skulle säga det. Läshuvud, smart och bra på många sätt....men jo, han är en pundare. Ingen, inte han och inte heller hans nära blir hjälpta av att vi vägrar säga som det är.
Han är en missbrukare och kalla det pundare, knarkare eller vad du vill. Han är där.

Hur som helst hade vi bra snack igår, under de drygt två timmarna jag var där. Han har rätt hårda regler att följa. Ingen mobiltelefon, ingen dator, inga egna promenader och allt som han tar med sig dit ska personalen gå igenom.

Så, han vann mitt förtroende där igår. Inte helt men han jobbade på det och lyckades hyfsat. Så berättade han en historia om hur han hade gått upp mitt i natten i torsdags, när han legat sömnlös. Gått ner i köket och hört att någon var där inne. När han började berätta trodde jag att detta var ännu en påhittad historia som han antingen drog för att skryta eller för att han helt enkelt inte hade något annat att säga. Tragiskt men det förekommer då och då. Den här någon, var en annan intagen som stod och gjorde te. Te med muskotnötter i.

Min okunnighet, när det kommer till droger fick mig att bara svara:
- Jaha
- Jag visste inte heller om det men killen sa till mig att man blir störtskön av att dricka det.
- Ok, men stopp, stopp. Hur kom ni in i köket?
- Det var öppet.
- Jaha, är det alltid det?
- Ja. Sen drack jag det där och efter en eller ett par timmar blev jag så jävla stenad. Slocknade och sov till långt på förmiddagen. Dagen efter gick jag i värsta bubblan.
- Det låter ju väldigt konstigt. Är du säker på att det inte är medicinerna som gör dig lite avtrubbad?
- Vet inte....

I morse googlade jag på detta ämne och hittar då massa sidor där missbrukare tipsar varandra om att äta, röka eller dricka muskotnötter.
Vad i ...
Varför berättar han för mig om detta? Varför? Skryt? Rop på hjälp? Testar han mig för att se hur lojal jag är? Eller hur lätt jag är att manipulera?

När sanningen kom upp för mig i morse ringde jag till hemmet. Vårdaren där drog en lättnads suck när han hörde min story.
- Bra. Bra. Tusen tack för att du ringde och berättade detta. Vi har haft möte kring honom och en annan kille i morse. Vi har känt att det är något på gång men har inte riktigt kunnat förstå vad.

Avgiftning. Det är det han är inlagd för och så drar han i sig massa skit ändå.
Hur fan kan han vara så dum och ansvarslös att han inte tar den här chansen att få sitt liv tillbaka? Jag vet att det är en sjukdom men man måste kunna kräva lite ansvarskänsla från sjuka människor också.

Musikpretto

Jag är faktiskt lite pretto när det gäller musik. Jag älskar bra musik och tycker nog att jag vet vad som är bra musik. Lite tantig där - det gjordes bäst musik förr. LeMarc är husguden, utan konkurrens. Van, Stevie och Michael McDonald är andra gamlingar som tilltalar min egna musiköverklass. Även några nykomlingar som Antony and the Johnsons och Tomas Andersson Wij har under de senaste åren kvalat in. De tillhör liksom samma kategori av musikstil.

Så ibland dyker det upp en och annan uppstickare som tar ner mig på jorden. Det hände igår. Satt i bilen, lyssnade på radion och förvandlades till rockstjärna under tre minuter. Kände igen låten men kunde inte komma på var jag hört den, vad den hette eller vem som sjöng. Missade såklart radiopratarens presentation men har haft låten i huvudet sen igår eftermiddag. Googlat frenetiskt idag och eftersom jag bara kom ihåg några enstaka ord var det inte lätt, men jag ger mig inte. Till slut hittade jag den genom att en bloggare på familjelivs hemsida skrivit om den. Redan där började jag ana att låten inte skulle passa in i Vans, Lemarcs och Antonys gäng. För där säger mina fördomar att bloggar man på familjeliv gillar man inte den typen av musik. Fan, jag trodde jag var en kvinna utan fördomar.

Misstankarna besannades. Sångerskan heter Maria Haukaas Storeng, låten Hold on be strong och var Norges bidrag i melodifestivalen. Laddade ner den och sitter nu och tänker att jag säkert tröttnar på den snart.

Erfarenheter som jag hade velat vara utan, men ändå - en erfarenhet

Jag är i Borås. Trevlig kväll igår med god mat, gott vin och rolig fotboll på TV. Ändå är det någon sorts tung känlsa över den här helgen. En blandning av misär och glädje, eller lättnad kanske är mer rätt att säga. Ska hälsa på min halvbror idag. Efter en tid av ständig oro, polisingripanden, omhändertaganden och rädsla för att han ska skada sig själv och andra är han nu inlagd på ett behandlingshem för avgiftning. Väldigt tragiskt att han är där men också en lättnad över att han efter alla dessa år av förnekelse äntligen sett sanningen i vitögat och mer eller mindre tagit hjälp frivilligt.

Jag ska dit idag. Tufft, men detta kan vara vändningen för honom och jag vill att han ska veta att han har ett värde för mig trots allt dumt som hänt.

Inte tycka synd om mig. Inte. Det konstiga är att jag faktiskt är lite nyfiken på hur det är på ett behandlingshem. Dessutom kan det inte bli värre än det har varit för honom och för våra föräldrar. Hellre se hans misär när drogerna går ur kroppen, än att sitta på kvällarna och ringa runt till polis och sjukhus för att till slut få veta att han under våldsamma former blivit gripen och misstänkt för narkotikainnehav.

Jag är hoppfull.